Känner mig så fruktansvärt ensam..

[Azure Pacuho]

Jag vet om att många säkert känner som mig men ingen i min närhet har pratat om detta.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam.

Jag har haft depression “till och från” i runt 7 år kanske.

Ibland är vissa perioder bättre och då känns det som att jag är påväg från skiten men det kommer alltid tillbaka?

Jag mår skit. På kvällarna önskar jag att jag somnar in under natten så att jag slipper ta saken i egna händer. På dagarna jobbar jag som vem som helst och ingen verkar se igenom mig.

Jag vågar inte ta upp detta med min sambo för jag känner mig som en hopplös och allmänt värdelös person.

Min sambo hade säkerligen försökt hjälpa mig men hur fan räddar man någon som mig?

Jag sökte på effektiva sätt att ta livet av sig för jag pallar fan inte mer. Hittade då detta forum och ville egentligen bara skriva av mig.

Tack för att du läste.

[Azure Filoca]

Jag känner igen mig i varje ord som du skriver och har gått igenom det flera gånger. Med det vill jag säga att du verkligen inte är ensam om att känna och tänka som du gör just nu och att det inte behöver vara för alltid.

Det är svårt att prata om det med andra som inte upplevt det tycker jag, men jag hoppas att du ändå försöker prata med din sambo och att du söker hjälp.

Får du någon behandling idag?

[Azure Pacuho]

Jag försöker hela tiden tänka att “det är inte ett dåligt liv bara en dålig dag” men det är ändå piss och varit så i många år nu…

Jag vill ju så himla gärna berätta för min sambo men hur startar man den konversationen? Bara säga rätt ut att man inte orkar leva längre? Det känns ju verkligen blottande om något och är så rädd för att folk ska döma mig.

Jag har varit hos en psykolog 2 gånger för någon månad sedan och ska påbörja en diagnos-utredning. Det är dock typ 6 månader väntetid.

Känner mig bara extremt löjlig och funderar på om det är jag som överreagerar eller vafan det är som är fel?

Har aldrig direkt fått någon behandling men när jag var hos psykologen och vi gjorde tester för att kunna få en remiss till öppenpsyk så sa hon att det är väldigt högt på depression och ångest. Även att det finns en möjlighet att jag lever med PTSD.

[Teal Pekogy]

Jag känner igen mig. Ordet patetisk förföljer mig hela tiden. Men jag vet att depression är en sjukdom som lurar en att tro att självmord är en utväg. Speciellt när jag ska sova kan jag lyssna på musik och bli så ledsen för att jag måste kämpa hela tiden.  Jag är så trött på att vara deprimerad. Jag undrar om vi någon gång i framtiden kommer att röntga hjärnan och få bevis på att vi inte är extra känsliga utan att det är något som är fel där. Att vi behöver medicin, att vi är sjuka.

[Azure Pacuho]

Känns så skumt att man ska behöva medicin för att gå runt..

Jag vill ju verkligen testa andra saker innan jag testar medicin.

Jag har haft alla möjliga självskadebeteenden och jag vet att jag lätt trillar in på de.

Jag har därför kapat allt dedär och jag kände ändå någonstans nu att jag blivit mycket bättre men så vart de som att jaha nu mår man skit igen, vad fan ska man ta sig till?

Har ni några tips som hjälper mycket eller kanske bara litegrann för er? När ni mår riktigt dåligt.

[Azure Filoca]

Du är absolut inte löjlig, du har drabbats av ett svårt tillstånd och det är inte ditt fel på något sätt.

Om det känns för svårt att prata med din sambo just nu så hoppas jag att du ändå kontaktar vården. Det är bra att du står i kö för en utredning men det låter inte rimligt att vänta tills dess för att få hjälp med dina suicidtankar. Det är ett onödigt lidande för dig och tiden medför en risk att du omsätter tankarna i handling.

Här är några tips på enkla saker som hjälper mig lite när jag är deprimerad:

* Gör något kravlöst med anhörig/vän t.ex. se en film eller spela spel. Ej för sorgligt/hemskt utan gärna lite snälla teman med glatt slut.

* Spela, om du spelar ngt instrument, sjung eller lyssna på musik. Även här gärna lite glad eller neutral musik.

* Baka eller laga mat

* Gå ut i skogen – jag vet att det är ett väldigt tjat om att vi ska gå ut i naturen jämt och för allt men jag tycker att det hjälper lite 🙂

* Promenera eller träna om du orkar

*Prata med någon om hur du mår. Kan vara anhörig/vän/samtalsstöd/stödlinje/chat/forum

* Avled dina tankar med något du måste koncentrera dig på. Det kan vara något litet men som du inte kan göra utan att tänka på vad du gör.

Det är värt att prova i alla fall och se om något fungerar för dig. Jag hejar på dig härute någonstans i Sverige.

[Azure Pacuho]

Tack så hemskt mycket!

Nu känns det lite bättre iallafall och veta att de finns människor som svarar och som bryr sig.

Var skönt att skriva av sig lite.

Detta är något jag gått runt o burit på ett tag och det känns bara jobbigt att ta upp det med en anhörig för jag vill inte heller att alla ska bli helt mjuka och tycka synd om mig. Är även rädd för vilka reaktioner som kan uppstå.

Vill liksom inte ses som ett offer om ni förstår..

Jag ska försöka kontakta vården och kolla om jag kan boka in en tid för psykolog.